Fotokärlek

Jag har älskat att fotografera så länge jag kan minnas och har haft massvis med olika kameror genom åren. Den roligaste och mest annorlunda, om man ens kan kalla det för en kamera, var en liten grej man knipsade runt en 110-film.. ja, ni läste rätt man knipsade runt den. Ungefär såhär:

Filmen sticker alltså ut på sidorna och sökaren är egentligen bara en ram för att se vad på ett ungefär man fångar. Hur kul och spännande som helst!

Jag fotograferade släkt och vänner och platser och lite allt möjligt och tänkte väl inte så mycket mer på det. Sen, maaassor med år senare, träffade jag och gifte mig med en man som tog underbara bilder. Kunde sitta hur länge som helst och titta på dom. Det är så med foto och konst för min del. Det börjar liksom fladdra i bröstkorgen på mig och jag blir helt uppspelt. Det liksom spänner i kroppen och jag får svårt att tänka klart nästan. Det bara väller ut en massa känslor. Min (f d) mans bilder framkallade också denna fladdrande känsla. Minns att jag tänkte "om vi någon gång skulle skiljas skulle det vara hans bilder jag skulle sakna mest". Vet ej hur lång tid därefter vi delade på oss. Hade det väl förmodligen på känn. Hur det än var så gick vi skilda vägar, hans bilder och jag.

Så gick det en tid och jag hittade väl några bilder i min dator eller så... eller om det var på någon gammal CD-skiva, minns inte riktigt. Och mindre viktigt kanske... Det som slog mig då var. Vafan, sånnadär bilder kan jag ju också ta. Och om inget annat kan jag ju alltid lära mig. Det var ju det där med bländare och slutare och ISO och allt sådant (att fota manuellt helt enkelt) som jag tyckte verkade skitkrångligt.

Sedan rasslade det till och inget blev någonsin som det tidigare varit! Minst sagt!

Bilderna nedan är tagna här i Helsingborg en dimmig och vacker höstdag/kväll: