I min trapp - Sie kommen dich zu holen

Hur fotot kom in i mitt liv.... Ja, det var ju det där med min f d man som fotograferade o s v, som ni kunde läsa här. Sedan tidigare hade jag ett flickr-konto, där jag la upp bilder så att mina nära och kära kunde följa mig och där finns ju en massa fiffiga grupper man kan gå med i, olika tävlingar o s v. Det var ett kanonbra sätt att träna upp fotoögat. Ett tag var jag också med i fotoklubben här i stan men eftersom jag har svårt för folk i grupp (det räcker att jag jobbar heltid med en "grupp människor") och att jag dessutom har svårt att binda upp mig (om det bara är någom timme i veckan) så fixar jag det inte. Har mycket, mycket svårt när det blir för inrutat (om det inte är absolut nödvändigt, d v s).

Av en händelse råkade jag för ett par år sedan fotografera mig själv där jag blev genomskinlig och sedan dess har det varit min passion. En bild med något genomskinligt, speciellt om en person finns med, blir så mycket mer effektfullt och man kan berätta så många intressanta berättelser med bilderna, än om det bara skulle varit en "vanlig bild", så att säga.

Här nedan är mina absoluta favoritbilder, all times. Hittills i alla fall :)

Jag hade precis sett dokumentären "Searching for Sugar man" och suttit och snyftat i soffan. Hade sedan en tid tillbaka även ett mindre hål i själen och därmed också nära till gråt överlag under den här perioden. När filmen var klar bara reste jag mig upp och drog på mig ett lakan och gick ut i min trapp och körde på. Tanken var att få fram en känsla av hopplöshet och maktlöshet. Sorg och uppgivenhet.

Jag gillar mest bilden där jag är 2 av. Såhär är den tagen: Det är fortfarande, som alltid, en enda exponering. Först trycker jag av med fjärrkontrollen och sen gömmer jag mig kvickt för att sedan, efter några sekunders exponering, gå in i bilden. Där står jag ca 2-3 sekunder. Därefter kastar jag av mig det svara lakanet och med det vita lakanet jag hade under förflyttar jag mig snabbt till nästa plats. Allt på ca 10-14 sekunder. Det tar många exponeringar innan det sitter. Det som jag också tycker är häftigt är när jag tittar rakt in i kameran. Det ger en särskild effekt, det också.

Ni kanske undrar hur det gick med grannarna. Om det var någon som kom ut och om det inte var för utlämnande. Svaret är att det gick bra. Det kom en man som hade varit på besök hos en granne. Han undrade var jag höll på med såklart :) och jag förklarade kort. Jo, det är läskigt när jag ska göra sådana här saker. Det är t o m läskigt att gå ut på stan och fota själv. Folk undra och tittar. För när jag fotar går jag in i det till 100 % och det syns i hela mig att jag har något på g, så att säga. Man går ner på huk, fotar i marken, i luften och är man dessutom ensam kanske folk tror man är lite märklig. (Vilket jag till viss del är..hahah...) Jag har verkligen fått jobba med mig själv för att komma över dessa rädslor. Känner mig f f ofta obekväm men jag gör allt i min makt för att få till de bilder jag vill ha.

Som sagt, jag älskar dessa bilder. Hoppas att ni också gör det! Jag kallar serien för Sie kommen Dich zu holen.